​

Läkarna trodde att det inte fanns något mer att göra.

De sa att jag bara måste lära mig att leva med smärtan, säger Kristin Duun-Gavare (41).

Sedan läste hon om den okända diagnosen.

En ny metod kan göra hennes liv smärtfritt.

Kristin Duun-Gavare (41) har kämpat med kronisk smärta i många år.

Plötsligt skär den som knivar på höger sida.

Mellan attackerna finns obehaget som ett otäckt sorl. En varning för vad som komma skall.

Flera gånger har hon tänkt att hon inte orkar mer.

Nästan en tredjedel av alla norrmän säger att de kämpar med kronisk smärta. Muskuloskeletala besvär är en av de största orsakerna till sjukfrånvaro och funktionsnedsättning i det här landet.

Och ju längre du fortsätter med smärtan, desto större är risken att aldrig bli frisk.

Kristin och hennes fru Laura (42) och deras två barn bor i ett hus precis utanför Oslo.

Vardagen är upptagen med ett heltidsjobb som systemingenjör i det norska försvaret, nyttiga lunchpaket, läxläsning, karate-träning, simning, fotboll, CrossFit och kompisgrupper. Kör till och från.

Och det är där lyckan ligger, tycker Kristin, i vardagens rutiner.

Men det kostar.

För Kristins smärta finns där nästan hela tiden.

Det börjar ofta i den övre delen av buken som blixtar eller kraftiga stick, och strålar ut mot rygg, ljumskar och höfter. Följt av en konstant monoton smärta som kan vara flera timmar eller veckor.

Alltid på höger sida av kroppen, säger hon.

De senaste fyra åren har smärtan varit dagligen. De kommer och går under hela dagen och förvärras av vissa positioner och rörelser. Magen är ständigt upprörd.

Hon har provat allt.

Sjukgymnastik och hård crossfitträning, vila och smärtstillande, turer i tuff terräng, dieter och smärtlindring, nervblockader och bra skor, specialsulor och psykolog.

Hela kroppen belyses och undersöks. Med MRT, röntgen, ultraljud, gastroskopi, koloskopi...

Husläkaren har remitterat henne hit och dit. Hon har undersökts för fibromyalgi, cancer, endometrios, artrit, gallsten, nackframfall, Crohns sjukdom, irritabel tarm.

Även gallblåsan har opererats ut.

Men inte ens då försvann smärtan.

I våras remitterades hon till smärtmottagningen på Ahus.

Läkarna tyckte att det inte fanns något mer att göra, säger Kristin.

Det var sista stoppet.

De sa att jag bara måste lära mig att leva med smärtan.

Hon håller på till kvällen. När barnen ligger i sängen är energin förbrukad.

Hennes fru börjar tröttna på att det alltid är något fel på henne.

"Ska jag känna så här i 40 år till", tänker hon och tar två smärtstillande tabletter i ett försök att få en smärtfri sömn inatt.

Ibland övervinns hon av missmod och brist på lösningar.

Jag vet inte om jag orkar längre, att leva så här. Men så tänker jag på mina barn, och då måste jag bara hålla ut lite till.

Hon satt i bilen och scrollade i mobilen medan hon väntade på att barnen skulle träna klart, när hon såg Facebook-inlägget.

Trots att hon ogillade forumen för smärtpatienter stannade hon vid ett inlägg:

Flera patienter har återfått sina liv.

Med en enda operation försvann år av smärta.

Samtliga hade fått den okända diagnosen; halka revbens syndrom.

På Apexklinikken på Helsfyr i Oslo undersöker fysioterapeut Kjetil Nord-Varhaug en patient med dynamiskt ultraljud. Han flyttar runt enheten medan han vrider och vrider på patientens bål, trycker handen under revbenen medan han filmar med ultraljudsapparaten.

Revbenen skyddar lungorna och hjärtat som ett slags galler. Men ibland har ett av revbenen lossnat från brosket, och hänger löst. Eller flytta.

Han förklarar och pekar.

På bilderna ser man det tydligt. Ett revben böjer sig bakåt.

Mellan varje revben finns blodkärl och interkostalnerven. När revbenet gnuggar och trycker på nerven kan det orsaka intensiv smärta.

Smärtan följer nervbanorna längre in i kroppen, och kan bli så intensiva att de i professionella kretsar benämns självmordsframkallande.

– Vissa känner att de håller på att bli galna, att de aldrig kommer att finna ro. De orkar inte leva med smärtan och ta livet av sig, säger kirurgen Henrik Aamodt på Thoraxkliniken på Ahus Universitetssjukhus.

Trots den stora smärta som lösa revben kan orsaka, blir dessa patienter ofta inte trodda.

Många läkare vet inte ens om att det finns en diagnos som heter halka revbenssyndrom, säger Nord-Varhaug.

Det är tidig morgon och tyst i korridorerna på Ahus. Kristin sitter på sängkanten med en handfull smärtstillande och antiinflammatoriska piller. Snart ska hon rullas in på operationssalen.

Hade det inte varit för att hennes kiropraktor av misstag hört att en klinik i Oslo diagnostiserat lösa revben, så hade hon inte suttit här nu.

Hon tar en sista titt på bilderna på sin telefon, från Halloween-firandet med barnen kvällen innan. De låg fortfarande och sov när hon gick på morgonen.

Tänk om detta blir ännu en uppsägning? Det har varit så många läkarbesök, så många försök att förstå varför hon har så ont.

Kan hon våga tro att något blir annorlunda den här gången?

Det har gått tio år sedan Nord-Varhaug och hans kollegor på Apexklinikken började lägga in fler patienter med oförklarlig och odiagnostiserad smärta.

Patienterna var desperata. De hade skickats från specialist till specialist.

En idrottare fick lägga sina skidor på hyllan eftersom han inte kunde åka skidor längre. En mamma med små barn kunde inte längre arbeta. Bara två gånger hade hon haft en paus från den intensiva smärtan. Båda gångerna var hon gravid.

Kan det vara hormonellt? Eller var det något i skelettet? undrade läkarteamet.

Med ultraljud, nervblockader och bedövningsmedel fann de att svaret kunde ligga i nerverna mellan revbenen. Internationellt hade läkare börjat ställa diagnosen.

Faktum är att halka revbenssyndrom (SRS), även kallat Cyriax syndrom, beskrevs redan 1919 av ortopeden och psykoterapeuten Edgar Ferdinand Cyriax, säger Nord-Varhaug.

Men i åratal har de lösa revbenen varit underdiagnostiserade och förbises eftersom symtomen ofta förväxlas med andra tillstånd.

Här hemma är slipning rib fortfarande mystiskt och okänt, säger Nord-Varhaug.

När han letade efter svar till sina norska patienter hade kirurgen Adam J. Hansen i Bridgeport, West Virginia, blivit intresserad av lösa revben.

Det vanliga tillvägagångssättet var att ta bort hela eller delar av revbenet om det var ett problem, men fanns det kanske en mer skonsam metod?

Ja, tänkte Hansen.

Genom att sy fast det lösa revbenet till nästa gav det mer utrymme åt nerven så att rörliga eller lösa revben inte längre låg och irriterade nerver och kärl. Ett enkelt och snabbt ingripande

30 minuter. Lite narkos, 5-10 cm, några stygn, och vips så är det klart.

Han publicerade en peer-reviewed studie 2020 och avslutade med stor effekt. 80 procent av patienterna hade betydligt mindre smärta sex månader efter ingreppet.

Bollen började rulla. Dr. Hansens metod spred sig till thoraxkirurger på sjukhus i England och Tyskland.

På Apexklinikken i Oslo hade även sjukgymnasten och revbensintresserade Nord-Varhaug stött på den professionella artikeln och delade entusiastiskt en You Tube-video av metoden på klinikens hemsida.

Ett par mil bort, på Ahus Universitetssjukhus i Lørenskog, stod bröstkirurgen Henrik Aamodt och åt sin matsäck när han klickade in i videon. Med stor entusiasm såg han hur Dr. Hansen lyfte bort det lösa revbenet från interkostalnerven och fäste det med en nål och tråd till nästa ben

Det var en game changer.

Aamodt var övertygad.

Det här måste vi också testa! sa han till sina kollegor på Ahus.

Det senaste året har han och operationsteamet på tre på bröstkorgsavdelningen opererat 12 patienter med kronisk smärta.

För oss är det ett litet och enkelt ingrepp, för patienterna kan effekten bli enorm. År av smärta är borta.

Kristin sitter hemma i fåtöljen framför tv:n. I klänning.

Det är morgon och hon är hemma från jobbet en vardag för en gångs skull.

"Jag gillar inte konceptet med mysbyxor och pyjamas. Man blir trött av det. Dagen måste alltid börja med dusch och smink. Nyligen opererad eller inte."

När kirurgen skar igenom huden och gick in mellan revben nummer nio och tio hittade han inte ett löst revben utan två.

Hon vet inte när de lossnade.

Kanske var de medfödda lösa, som för vissa. Kanske hände det när hon dansade full och glad på ett bygdegård på Ytterøya i Trøndelag i början av 90-talet. Hon firade sin 18-årsdag och ramlade över kanten på en trädsoffa.

Jag minns att det gjorde som fan, men jag tog bara en klunk till och fortsatte festen.

Kanske hände det när hon blev gravid med sin son för åtta år sedan. Hon minns den märkliga känslan av att något klickade inuti, något "fastnat".

Sedan dess har hon haft ont i mens, och de senaste fyra åren; dagligen.

Det är tufft att ha problem som ingen ser, säger Kristin.

"Hon ser frisk ut, det kan inte vara så jobbigt", känner jag att folk tänker.

Det värsta är när jag möts av "det är psykologiskt".

För vad betyder det? Att smärtan är något jag inbillar mig. Att jag är hysterisk, eller att jag inte tål så mycket?

Kristin är rastlös. Efter operationen blev jag tillsagd att ta det lugnt.

Det är inte lätt. Nästa vecka ska jag nog tillbaka till jobbet.

Hon kan inte sitta med händerna i knät.

Dessa år av smärta hade inte varit mycket svårare utan jobbet. Jag älskar mitt jobb, mina kollegor. Där har jag lyckats flytta fokus från mig själv.

Som SAP-ingenjör i försvarsarmén övervakar och koordinerar hon underhållet av flygplan.

Jobbet kräver full koncentration. Det räddade mig nog.

Tre veckor har gått sedan operationen. Kristin vet ännu inte om de lösa revbenen är orsaken till all hennes smärta.

Men hon hoppas.

Hon är tillbaka på 50 procent jobb och hon har en bra känsla. Smärtan har redan börjat avta.

Jag har lite ont vid operationsärret, och ryggen är lite trött.

Men det är.

Jag vågar knappt tro det.

MIRAKEL: Revbenet som har gnuggat på nerven i flera år kan skapa sår och ärr som måste läka. Vissa märker skillnad redan dagar efter operationen, för andra tar det några veckor och månader.

För många försvinner smärtan helt. Av 12 patienter har bara en kommit tillbaka utan effekt, säger kirurgen Henrik Aamodt på Ahus universitetssjukhus i Lørenskog.

FRAMSTEG: Vissa människor har bara ont när de sitter, eftersom nerven kommer i kläm. För andra är smärtan konstant, många får biverkningar på andra ställen i kroppen för att man avlastar området _22200000-0000-0000-0000-0000000000222__22200000-0000-0000-0000-0000200in. – Det kan sätta sig i axlar, nacke och under fotsulorna, säger sjukgymnast Kjetil Nord Varhaug på Apex-kliniken i Oslo.

Smärta föder smärta: Många kroniska smärtpatienter är översensibiliserade av att ha haft mer smärta så länge, säger bröstkorgskirurgen Henrik Aamodt.

– Sedan krävs det mindre innan det gör ont. Bara att ta på sig säkerhetsbältet i bilen, eller att bära en bh med remmar kan orsaka intensiv smärta.

FEL DIAGNOS: – Många av de här patienterna remitteras till mag- och tarmspecialister, de har fått sin gallblåsa borttagen för att smärtan känns som att den sitter i magregionen, säger sjukgymnasten Kjetil Nord Varhaug på Apexkliniken i Oslo.

GE UPP: – Patienterna ses ofta som kroniska och hänvisas så småningom till smärtmottagningar där de måste lära sig metoder för att klara av sin smärta, säger sjukgymnasten Kjetil Nord Varhaug på Apexkliniken i Oslo.